När jag var tio år gammal tog läraren ifrån mig min mattebok. De hade inte tillräckligt många exemplar på högstadiet. Jag kände mig oviktig och försummad. Jag tror att läraren tyckte att jag inte behövde den där matteboken, jag hade ju redan räknat långt i förväg.
Mamma klagade och tjatade så skolan gick med på att jag fick vara med på mattelektionerna på högstadiet. Det var första gången jag fick matteundervisning sedan jag gick i ettan. Men nästa termin sa matteläraren på högstadiet att jag inte var bra nog för att vara med på matteundervisningen. Jag vet inte varför hon inte förstod att jag var bra på matte. Men jag kan gissa. För att bli bra på något behöver man undervisning, något som jag inte fått i matte sedan jag gick i första klass. Skolböckerna jag hade var inte gjorda för självstudier.
Min mamma tog över matteundervisningen och jag räknade på. Jag hade tur, mina föräldrar är välutbildade och engagerade. När sommarlovet var över började jag i en mattegrupp för högstadieelever på en gymnasieskola. Efter två lektioner tyckte de att jag kunde mer, och jag blev uppflyttad till de som redan börjat med andra kursen. Skillnaden mellan högstadiet och gymnasiet var att mattegruppen på gymnasiet hade startats för att hitta mattetalanger och locka dem till gymnasieskolan. Där var jag en tillgång istället för en belastning.
Inom idrott och liknande är talanger ofta uppmärksammade. Det är få som tycker illa om en idrottare för att de är bra på sin sport. De som håller i idrottsklubbar är de som är intresserade av idrott. De som lär ut musik på tex kulturskolan är de som är intresserade av musik. Men vem blir mattelärare på låg och mellanstadiet? Jo, de som är intresserade av pedagogik. Det problemet märks oftast när man har en lärare i alla ämnen. Det verkar vara många av de lärarna som inte tyckte om matte när de gick i skolan. Det gör att när de som är begåvade kommer med sina varför då-frågor kan läraren inte svara. På högstadiet och gymnasiet är det vanligare med mattelärare som valde att bli lärare för att de brinner för ämnet.
Det finns ett utbrett förakt mot begåvade. För skolan vore det bättre om vi inte fanns, det blir mer rättvist och kräver mindre energi från läraren. Det gör att det är lättare att ignorera oss. Ett inslag av Jante-lagen: ”Tro inte att du är nåt” och en dos avundsjuka gör hela saken värre. Vi begåvade elever finns och vi behöver undervisning samt att känna oss välkomna.
Follow