Jag har under min tid som lärare träffat en del barn som är särskilt begåvade. Jag tänker framförallt på en pojke som jag undervisade i matematik för ett antal år sedan. Han var min mentorselev, så vi hade kontakt även vid sidan av matematiklektionerna.

I början när vi lärde känna varandra uppfattade jag honom som lite annorlunda. Han var väldigt vuxen för sin ålder på vissa plan . Han formulerade sig på ett sätt som gjorde att han framstod så mycket äldre än hans verkliga ålder. Samtidigt hade han svårigheter på det sociala planet, han förstod sig inte på de andra barnens lekar och sätt att umgås. Detta gjorde att de andra eleverna inte accepterade honom till en början. Pojken var allmänt känd som en besservisser.

I mitt uppdrag som mentor hade jag enskilda samtal med alla elever varje vecka. Samtalens syfte var att hjälpa eleverna att planera sin kommande skolvecka samt sätta upp mål och utvärdera dessa. Till en början var denna pojke ganska avvisande och visade tydligt att han tyckte att dessa samtal var onödiga. Men efter ett tag hittade jag fram till honom, genom matematiken som var hans stora intresse.

Vi diskuterade olika problem och lösningar. Detta kunde vara utmanande för mig som lärare. Ibland fick jag känslan av att han skulle testa mig om jag kunde lösa vissa typer av problem. Efter ett tag började vi även diskutera andra saker under samtalen. Vi pratade tex om hur man beter sig i olika sammanhang och vad konsekvenserna blir av detta. Pojken berättade att han alltid har känt sig annorlunda och saknat tillhörighet, väldigt få vänner osv.

Under samma period startade vi spetsmatteundervisning på skolan. Här hittade pojken sin tillhörighet och började umgås med några andra elever på skolan. Jag märkte en stor förändring hos pojken. Han var mycket gladare och mer social än tidigare. Den här pojken var en högpresterande elev inom vissa ämnen, framförallt matematik, men även i språk och de naturvetenskapliga ämnena. Han hade svårare för soämnen, bild och slöjd. Han gillade inte att skriva långa texter. Detta gällde även i matten när man skriftligt skulle visa hur man kommit fram till en lösning. För honom var detta onödigt, han ville istället diskutera och resonera. “ Man ser ju direkt att det blir…..”