En lärares berättelse om att ha en särbegåvad elev

Jag undervisade matematik i en åk 2 i gymnasiet, jag hade inte haft klassen i åk 1 och kände därför inte eleverna. Mina lektioner var nog ganska traditionella med genomgång och räkning, men en hel del diskussioner angående matematiken fördes ändå mellan mig och eleverna. I klassen fanns en elev som lektion efter lektion tog som sig igenom timmarna med huvudet vilade på armarna som låg i kors framför. Denna elev sa aldrig ett ljud, och jag undrade för mig själv varför denna elev var där. Inombords blev jag lite arg över ”dessa” elever som bara slänger bort sin tid och inte tar tillvara på den tid som ges. Ibland hade jag god lust att säga till eleven att gå ut ur klassrummet – hen var uppenbarligen helt ointresserad av undervisningen och tillförde inget till klassens gemensamma kunskapsutveckling. Men eleven störde inte resten av klassen – alltså gjorde jag inget åt saken.

Det var dags för det första provet i matematik…

När jag rättade elevens prov blev jag oerhört förvånad. Med ca 12 års erfarenhet av att undervisa matematik på gymnasiet, till största delen på skolor med högpresterande elever och i de högre matematikkurserna, hade jag hade aldrig sett liknande lösningar från elever tidigare. Den här eleven lämnade in vackra (jag menar matematiskt vackra) lösningar med fullständiga djupa matematiska utredningar. Jag förstod ganska snabbt att den här eleven redan kunde matematiken som jag malde om på lektionerna. Tidigare hade jag gått en kurs på Växjö Universitet om barn med förmåga och fallenhet för matematik, så jag anade att det här kunde vara en sådan elev. Jag visste genom litteratur jag läst i samband eller i anknytning till kursen att det var oerhört viktigt att ta hand om den här eleven på rätt sätt, att de här eleverna kunde vara extra känsliga etc. Jag blev väldigt rädd över att jag skulle göra fel – skada eleven. I materialet från kursen i Växjö hade jag bland annat läst texter av Roland S. Perssons, jag kontaktade honom och frågade om det var något extra viktigt jag skulle tänka på. Svaret jag fick var enkelt: ”det viktigaste är att du ser eleven och bekräftar eleven och dess förmågor”.

Med detta i bakhuvudet gick jag till skolans rektor och frågade om jag kunde få en extra timme varannan vecka för att stödja eleven enskilt, vilket jag fick.

Därefter pratade jag med eleven hen bekräftade för mig att hen redan kunde all gymnasiematematik, hen ville dock inte ”tenta” av innan klasskamraterna – inte utmärka sig. Hen hade samma upplevelse i de flesta andra akademiska ämnen, d.v.s. hen kunde redan allt som läraren undervisade om. Jag erbjöd hen att läsa en universitetskurs i matematik med mig som handledare, hen blev väldigt glad över erbjudandet att få extra matematik på högre nivå.

Hen fick också tillåtelse av mig att ta med vilka böcker hen ville på mina lektioner. Strax satt hen där med tjocka böcker på engelska om avancerad biologi, kemi eller fysik, djupt försjunken.

I efterhand har hen berättat om glädjen att äntligen få gå till skolan och lära sig något, nästa extra timme i matematik var något hen längtade till direkt efter att det förra var slut. Detta gav mening till hens tillvaro.

I efterhand har hen också berättat hur outhärdligt det var att gå på grundskolan, hen skar sig, hen kunde inte förstå varför hen var i skolan. Värst var åren på mellan- och högstadiet, då kände sig hen som mest ensam och annorlunda.

Jag är väldigt glad över att jag under en kort tid var delaktig i att skapa en positiv bild av skolan för denna elev. Jag är inte säker på att min lilla insats var tillräcklig för att hjälpa hen vidare i livet. Jag hoppas det, jag tänker ofta på hur mycket bättre hen kunde ha haft det tidigare i skolan om fler kände till vad de här barnen behöver.

Hen har aldrig blivit identifierad som särbegåvad av någon annan än mig. Hen har en diagnos, som kanske stämmer, men att hen också är särbegåvad finns det enligt mig inga tvivel om!

 

Elevens kommentar på lärarens upplevelse

Det var verkligen intressant att få läsa om hur du upplevde mig som elev och vad ditt första intryck av mig var -att jag var en ointresserad och tidsslösande elev. Jag hade ingen aning om detta! Jag å andra sidan tyckte dock att det var du (och övriga lärare) som slösade bort min tid. Jag visste att jag var tvungen att gå på lektionerna för att inte få ogiltig frånvaro (och därmed ett lågt betyg) och ett dåligt rykte bland andra elever på skolan. Man ville ju inte bli kallad ”skolkare” med en gång, det skulle ju inte vara en speciellt bra början på det nya läsåret liksom… Då några av mina tidigare lärare på Grundskolan hade stört sig på att jag sysselsatte mig själv på deras lektioner med egna böcker så vågade jag inte göra detsamma på Gymnasiet, alltså ta med mig egna och enligt mig intressantare böcker. Jag vågade inte ens fråga om det då jag utgick ifrån att jag skulle bli avsnäst med ett klart NEJ. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra faktiskt. Jag såg ingen annan lösning än att snällt gå på lektionerna. Jag orkade dock inte låtsas vara intresserad av det som sades längre, det var jag mer än lovligt trött på! Att sitta och låtsas vara intresserad av en föreläsning är faktiskt riktigt energisugande, i alla fall så har jag upplevt det så. Det funkar ett litet tag, men tillslut blir det för jobbigt. När jag blir mentalt överansträngd så blir jag grymt trött och skulle nästan kunna somna ståendes. Dina mattelektioner, och andra lektioner i fysik och kemivar typiska sådana tillfällen som var riktigt uttröttande och psykiskt påfrestande.

Jag tyckte att jag var jätteduktig som gick på lektionerna och lät er slösa bort värdefull tid genom att försöka “lära mig” sådant jag redan visste och detta gjorde jag utan att protestera det minsta. Jag var tyst som en mus och fann mig i läget helt enkelt. Det var dock tur att du inte sa åt mig att lämna klassrummet. Jag hade nog inte tagit det så bra då. Jag hade känt mig ännu mer övergiven och hopplöst missförstådd. Jag hade inte vågat konfrontera dig utan direkt gjort som jag blivit tillsagd. Jag hade antagligen blivit ledsen och inte förstått riktigt varför jag skickades ut och kanske inte vågat komma på några fler av dina lektioner. Jag var väldigt känslig och tog kritik VÄLDIGT hårt då. En sådan sak som att bli utskickad ifrån klassrummet skulle nog ha vänt upp-och-ner på min värld totalt.

Matematiken blev jag åter road av mycket på grund av dig, så återigen – tusen tack! Du var en helt fantastisk lärare och min stora räddning! Jag hade kanske inte klarat av att gå klart både årskurs 2 och 3 utan din lilla extra stödinsats, din förståelse och ditt stora engagemang. Du fick mig att vilja fortsätta med naturvetenskapen och för det är jag oerhört tacksam!