Föräldrabeskrivning 1

Vår son uppvisade tidigt tecken på särbegåvning och även om vi inte kände till begreppet särbegåvning så försökte vi möta hans behov där och då. Redan som nyfödd var han intesivt närvarande, vaken och mycket observant. Varje dag behövde någonting hända och aldrig att vi tillbringade en dag hemma för det slutade bara i kaos. Vi behövde komma ut så att han fick upptäcka världen.

Förskolan fungerade bra mycket tack vare ung, energisk personal som gjorde massor av utflykter, tillät barnen att lära och som uppmuntrade deras upptäckarglädje. Vår son lärde sig ABC-sången på dagis som 2-åring och sjöng den (och andra sånger) med inlevelse och stor glädje. På hösten när vår son var nyss fyllda 4 år sa personalen att de trodde att han kunde läsa lite och då kunde vi svara att han läste sen ett halvår tillbaks. Vid det laget var vår nattningsrutin sådan att vår son först läste sin bok och sen läste vi för honom. Så snart han märkte att vi började närma oss slutet av en bok flög han upp ur sägen för att snabbt hämta ytterligare en bok för att tjata sig till några sidor till (”bara en bok, snälla, den är kort”). Han ville sällan läsa eller höra samma bok mer än en gång så det blev många turer till biblioteket och många bokpaket med posten. När vi kom hem med en ny hög böcker satte han sig i sängen med alla böcker och spred dem okring sig, valde en och satt sedan där mitt i bokhögen och bara njöt, uppslukad av böckerna i timmar. Hans läs-hunger var omättlig och intensiv. Eftesom vår son är tvåspråkig (svenska och engelska) hade vi turen att det fanns lättlästa böcker för yngre barn att tillgå. Det finns nämnligen lätttillgängliga lätt-att-läsa böcker för barn som är från 3 år på engelska men inte på svenska. Tack vare hans engelska kunde vi också beställa hem pedagogiska och små-barn-vänliga dvd:er från företag som Leapfrog och vi skaffade honom också en ”platta” från samma företag. Vi såg att han lärde sig saker långt över åldersnivån genom spelen i denna platta men vi tänkte inte närmare på det utan utgick från att spelen var lätta (att åldersangivelserna inte stämde). När vår son var 4½ år tog förskolan upp frågan om förskoleklass och lite hastig och lustigt började vår son en internationell, engelskspråkig förkoleklass på höstterminen samma år då han fyllt 5.

Under tiden i förskoleklassen märkte vi att det saknades läseböcker på vår sons läsnivå som vid det här laget motsvarande åk 3 i Storbritanien och vi såg att han inte fick rätt utmaningar i klassrummet. Vår son berättade att när assistenten (hjälpläraren) i klassen försökte ge honom svårare mattetal så sa klassläraren ifrån. Han beskrev med lärarens röst och kroppsspråk att det var som att läraren gav assistenten order. Samtidigt tyckte vi som föräldrar att det nog var en tillräckligt stor utmaning att börja i en stor, ny skola, äta lunch i matsalen med de stora barnen mm. Dessutom anordnade skoln dessutom givande musik-aktiviteter efter skoltid såsom en gemensam musikal som vår son var engagerad i. Allt som allt var vi nöjda med skolan men vi hoppades att nivån på undervisningen skulle öka i ettan, speciellt eftersom vi tyckte att skolan vid det laget borde ha en bra uppfattning om vår sons förmåga att läsa mm.

Under sommarlovet mellan förskoleklass och ettan åkte vi bland annat på en veckas bilresa i Sverige. Vår son hade med sig sin Leapfrog-platta och spelade (så mycket han fick) ett jobbigt spel med kyckligar som vi vuxna mest tyckte lät illa. I efterhand har vi förstått att han lärde sig en stor del av gångertabellen genom detta spel under den där bilsemestern.

När vår son började ettan så hade vi höga förväntningar på skolan och vi talade direkt med läraren om utmaningar baserat på vad vår son gjort året innan men vi möttes av total oförståelse. Den nya läraren klagade på att det arbetsmaterial hon förberett tog slut snabbare än hon någonsin varit med om men hon stannade ändå inte upp och funderade på om det kunde vara så att nivån var för låg. När vår son bad om att få jobba med gånger så svarade hon att: ”Gånger ska vi inte göra detta år och inte nästa år heller”. Efter några veckor (efter påtryckningar från flera föräldrar) gjordes en mattediagnos i klassen. De flesta barn gjorde 2 diagnostiska arbetsblad men vår son gjorde 6 sidor. Sen tog lärarens papper slut och han fick inte göra fler. Diagnosen tog slut innan vår son fått testa upp till sitt tak. Han fick med andra ord inte visa vad han kunde. Han uppskattade den dagen då han fick göra lite ”rolig matte” och talade länge om den. I övrigt ägnades mattelektionerna (och läxorna) åt att till exempel addera prickar på två tärningar (addition 1-10). När vi efterfrågade svårare matte pekade fröken på några siffror vår son skrivit spegelvänt och sa med menande blick: ”Titta här”. Läraren förstod med andra ord inte skillnaden mellan matematisk kognitiv fömåga och motoriks förmåga. Hon kände uppenbarligen inte heller till att det är vanligt att särbegåvades förmåga att skriva för hand ofta inte motsvarar deras höga kognitiva förmåga, och att detta ofta är en orsak till frustration för små barn som så gärna vill göra rätt direkt. I stället ökade läraren på frustrationen genom att kräva att vår son suddade och skrev om när hon tyckte att vår 6-åring inte skrev fint nog. I samband med detta sökte vi alternativa vägar att ge vår son lite rolig matte så som han bad om. Vi fastnade för ett web-baserat program som heter Dreambox Learning som gradvis anpassar nivån efter barnets förmåga. I programmet behöver man därmed inte öva på det man redan kan utan svarar man rätt så flyttas man snart till nästa nivå. Programmet bygger mycket på bilder/illustrationer av matematiska samband. Vår son började använda detta program i slutet av September. I December noterade vi att han ”flugit igenom” åk F-2 och in i 3:ans matematik. Vid det laget hade vi också kommit i kontakt med Filurum och Mensas GCP och vi hade så smått börjat inse att vår son var särbegåvad. Vi bokade in ett möte med skolan som resulterade i att de lovade kompletera vår sons matematikundervisning med åk 3-4 material från MathMammoth som vi överlämnade till skolan. MathMammoth är ett lättanvänt matematik-material som kan köpas som datafiler, laddas ned och skrivas ut efter behov. Materialet påminner till viss del om Singapore math (populärt material i USA, som sägs bygga på matte-läroplanen i Singapore) men Math Mamoth är enklare att använda med endast en ”worktext” i stället för många olika böcker att använda samtidigt. Skolan lovade också låta vår son delta i en ”advanced math class” en gång per vecka tillsammans med andra barn som behövde mer utmaningar i matte. Vår son var nöjd och vi såg fram emot vårterminen för vi trodde att skolan nu äntligen förstod. Efter några veckor börjar sanningen gå upp för oss. ”Advanced math class” skedde i bland, när de hade en lärare som hade tid, ca 20 minuter per gång, en gång per vecka och varje gång övade de på samma sak (skip counting). MathMammoth fick vår son använda mycket sällan och läraren valde alltid ut de (alltför) lätta sidorna. När jag frågade så låtsades läraren att hon inte upptäckt att det ämne de för närvarande har som tema i klassen också finns i MathMammot (trots att det står i innehållslistan). Besvikelsen är stor hos vår son. Läraren klagar vid hämtning på att vår son ”talked back to her”. När jag frågar vår son spänner han hela sin lilla kropp och förklarar att läraren försökte tvinga honom att göra saker som han gjort i skolan förra året, saker som de vet att han redan kan. När vi andra dagar frågar honom om hur skoldagen varit, om han lärt sig något, vad han gjort, ätit och liknande vill han inte svara längre. Det är uppenbart för oss att han inte längre trivs i skolan på samma vis som förut och att hans förtroende för lärarna inte längre finns kvar. På mitten av vårterminen kontaktar vi skolledningen och ber om ett nytt möte. Skolledningen svarar att de inte anser att det behövs något ytterligare möte eftersom det inte var så länge sedan vi hade ett möte. Vi märker att lärare och skolledning inte längre hälsar glatt i korridoren när vi går förbi, att de viker undan blicken och att det viskas bakom vår rygg.

I maj har vår son kommit in på åk 5 matte i Dreambox Learning och vi känner att det är dax för något nytt. Han klarar det web-baserade inträdesprovet till EPGY (Numer giftedandtalented.com) som är ett web-baserat matteprogram utvecklat vid Stanford specifikt för ”gifted students”. Inträdesprovet till EPGY visar att hans mattematiska förmåga är mycket hög, även bland gruppen ”gifted”. Klassläraren skriver ett mail till oss där hon säger att hon tycker att vår son ”tramsar runt” i klassrummet och gymnastikläraren tycker samma sak. ”Har ni problem hemma?”, undrar hon. Vi svarar med vändande mail att vi har det utmärkt hemma tack men vi är inte förvånade över vår sons reaktion givet situationen i klassrummet. Vi frågar också om hon har hört talas om begreppet ”särbegåvning”. Därefter kontaktar vi skolkuratorn som i och för sig aldrig hört talas om särbegåvning men hon svarar glatt och lovar ta upp vår sons situation på veckans skolhälsokonferens dagen efter. Nu vaknar skolan. De inser att det finns en lag som säger att de måste tillmötesgå vår son, för det står det i den information vi gett till läraren. Skolledningen kallar till möte och säger: ”Jasså, ni tror att er son är särbegåvad”. Därefter säger de att de vill se ett formellt testresultat från en psykolog. Vi svarar att socialstyrelsen (och en psykolog som ägnat sig speciellt åt särbegåvade) rekommenderar att skolan i första hand gör en pedagogisk kartläggning och att psykologutlåtande sällan är nödvändigt eller önskvärt. Vi visar på vårs sons resultat i EPGY-testet och i Dreambox och vi visar exempel på de böcker han läser. Skolan svarar att de kan tänka sig att utvärdera vår sons matematiska förmåga (men inte mer) och de är tydliga med att de vill att vi kontaktar en psykolog. När vi talar med skolkuratorn är det tydligt att skolledningen bett henne att inte tala mer med oss. Stämningen är minst sagt kylig. Vår son vill inte längre gå till skolan och måste följa med en av oss föräldrar till jobbet.

I en mycket stressig situation dagarna innan terminsslut lyckas vi klämma in en förmiddag hos en psykolog som har lång erfarenhet av att arbeta med barn i Stockshoms stad (främst svagbegåvade) och lite erfarenhet av särbegåvade. Testsituationen var inte optimal. Vår son gömde sig under bordet, svarade kortfattat och ville helst rymma. Så, när vi fick testresultatet var vi lättade att se att våra misstankar stämde. WISC-IV bekräftade tydligt att vår son är högt särbegåvad och att han behöver utmaningar i skolan i både språk och matte flera år över vad som är vanligt för hans ålder. Strax efter terminsslutet har vi ett möte med skolledningen där vi presenterar resultatet. Skolledningen verkar tagna på sängen. De inser att de måste göra något men de vet inte vad.

I början av augusti så hade vi ytterligare ett möte på skolan. Psykologen förklarade resultaten för skolledning, lärare och specialpedagoger. Skolledningens bemötande gentemot oss är fortfarande mycket kyligt men de lyssnar på psykologen. Veckan därefter presenterar skolledningen sina planerade åtgärder. Vår son kommer flyttas upp en årskurs. Han kommer efter en mattediagnos, få ha matematiklektioner med barn flera årskurser upp i en klass som leds av en mellanstadie-mattelärare. Vår son kommer få viss tillgång till dator i klassrummet för att hans höga språkliga förmåga inte ska hållas tillbaks av hans åldersadekvata förmåga att skriva för hand. Alla hans lärare och fritidslärare är informerade om särbegåvningen och skolan planerar bjuda in föreläsare från Filurum för att vidareutbilda personalen. Fler åtgärder såsom möjlighet att läsa ytterligare språk, möjlighet att göra EPGY i klassrummet, web-baserade distanskurser för ”gifted” från CTY (Center for Talanted Youth, John Hopkins University) finns också i åtanke och kan komma att införas senare under terminen. I morgon är det upprop i skolan. Nästa möte med skolan är om ca 2 månader. Vårt förtroende för skolan är inte återställt men vi ser med tillförsikt fram emot skolstarten i morgon. Fortsättning följer…

Vi som föräldrar vet att tillräckliga utmaningar i skolan är en förutsättning för att vår son ska trivas och må bra och därför har vi lagt ned tid och kraft för att hitta lösningar som fungerar. Det är inte lätt att stångas mot den okunskap och de fördomar som finns om särbegåvade. Många lärare tycker att de har erfarenhet och kan och att vi föräldrar är jobbiga. Det är inte lätt att vara ”jobbiga föräldern” men det är säkert inte heller lätt att vara lärare och upptäcka att det man trodde att man visste inte riktigt stämde. Som föräldrar är det så oerhört viktigt för oss att vår son trivs i skolan och trivs med sig själv. Det är viktigt att han vågar vara annorlunda för det är han. Helt underbart annorlunda.

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!